Hur hade du gjort?

Saraqeb, 24.03.14

Hur hade du gjort? frågar F mig där vi promenerar mellan de nyplanterade apelsin- och pistachträden. Hade du flyttat? Vi trampar försiktigt för att inte störa raderna med kikärtor och bondbönor på var sida om oss. Hon och hennes familj flyttade ut hit för att komma bort från stan för tre månader sedan.

De började bygga huset förra sommaren när regimens luftanfall var som värst. Ett dygn föll 26 tunn-bomber och otaliga granater.  I Taftanaz, några kilometer bort, dödades 73 personer från samma släkt, familjen Ghazzal. De har nu en egen kyrkogård i den ödsliga staden. Flertalet av dess invånare har flytt över gränsen till Turkiet.

F beskriver nätterna i stan förra sommaren. 45 grader varmt. Surrande bitande insekter som krälar på svettig hud. Tunna filtar sprayade med vatten utbredda längst in i husen, så långt borta som möjligt från fönster som står öppna för att glaset inte ska splittras och spraya över de sovande barnen. Ständiga oljud, MiG-plan som skränande dyker ner över husen och rider barnens mardrömmar.

Äldsta dottern kniper ihop munnen när hon hör ett plan, kan inte få luft och blir blå om läpparna. Hennes föräldrar spelar in ljud från flygplan och spelar upp för barnen medan de äter och när de leker som bäst för att vänja dem av med rädslan. Men trots det klamrar sig lillasyster fast vid sin mors arm och gnyr i sömnen var natt. De äldre pojkarna klarar sig bättre, har lärt sig de olika ljuden.

-          Nej, pappa. Det är ingen MiG och den är flera kilometer borta. Du behöver inte oroa dig.

F berättar om de första veckorna av MiG-attacker. Hon var alltid ensam hemma om dagarna med barnen. Skolorna var sönderbombade och ingen vågade släppa ut sina barn på gatan. Skräckslagna sprang de i en klunga från rum till rum med ljudet av MiG-planen virvlande ovanför sig. En desperat dans som upprepade sig gång på gång på gång i flera månader.

-          Jag klarar av nästan allt men ljudet av MiG-planen får min mage att vända sig ut och in. Jag sväljer ner spyorna och tårarna rinner. Skräcken. Det är hemskt. 

Under Ramadan hade F dukat fram mat strax innan skymningen. Hon hade precis börjat läsa ur Koranen när hon såg något i ögonvrån. En "barramil" (enorm tunna fylld med sprängmedel, spik, kemikalier etc) som singlade till marken, helt nära. Det var för sent att göra någonting åt saken, hon bara satt och tittade på den. Drog inte ett andetag förrän vinden tog tag i den och drog den till nästa gata där den sprängdes. Kraften slängde henne från ena änden av verandan till den andra.

-          De anföll alltid vid gryning och skymning under Ramadan. Alltid när vi skulle till att äta.

Nu bor de utanför stan. "Abu Khudra" kör ut grönsaker, ris, kaffe, sötsaker och diskmedel till alla de som haft råd att flytta ut på landet. Han delger också rykten om annalkande strider mellan FSA och regimstyrkor som riskerar att betyda intensifierade attacker från de senare. De som inte har råd sätter upp tält skänkta av Röda Halvmånen på en plätt jord som de lyckats få tag på. De riktigt fattiga promenerar eller betalar ockerpris för skjuts ut till fälten där de sitter under olivträden från morgon tills skymningen faller. Jobb, skola, drömmar om familj, liv. Allt går på sparlåga. Varje dag ser jag tonårspojkar sitta i dikesrenen med skolböckerna uppslagna. De flesta har inte gått i skolan på närmare två år och försöker desperat komma ikapp. Solen bränner dem i nacken men det är bättre än att sitta i stan och inte kunna koncentrera sig för rädslan att taket ska rämna är överhängande.

Ibland kan folk på förhand räkna ut att ett anfall är på väg men ofta kommer ingen sådan varning. I förrgår slets en ingenjör i 40-årsåldern rakt itu när ett MiG-plan attackerade de enorma silos med förra årets veteskörd. Dessa, liksom skolor, domstolar, sjukhus, oljeraffinaderiet, mejeriet och andra nödvändigheter för att ett samhälle ska kunna fortsätta att någorlunda fungera, är måltavlor för regimen. Allt som oftast faller dock bomberna istället över närliggande hus, gator med lekande barn och bilar körda av människor upptagna med vardagbestyr.

Under revolutionens kulmen arbetade biltvättare, läkare, städerskor, ingenjörer, advokater, livsmedelsbutiksägare dag och natt. Först med sin vanliga jobb och sedan med att elda ugnarna och baka bröd. De som hade råd införskaffade byttor med ost, dunkar med olivolja, kartonger med bröd. De lagade storgrytor och ris. Allt forslades ut till folket under olivträden ute på fälten.

Fortfarande dubbelarbetar många. En bygger ett hus, en annan tvättar bilar. Så fort det är strid inställer de sig, gör vad de kan och återvänder hem. Jag körs av R och S, båda FSA, till Taftanaz för att se ödeläggelsen. Hus efter hus efter hus jämnade med marken. Vi ser några få familjer men staden är rätt så öde. Den ligger bara någon kilometer ifrån regimens gamla militärflygplats som FSA efter åtta dagars strid tagit kontroll över. Den anfalls så gott som varje dag, liksom omkringliggande byar.

Medan S kör och rattar in revolutionära sånger på radion berättar R att de varit ett tätt kompisgäng på 10 killar. Nu återstår bara de två.

-          Därför vill jag inte att han ska dö.

S nickar och säger att han inte går ut i strid så mycket längre. Hans bror dödades av ISIS för tre månader sedan och det vore för mycket för deras mor om också han rycktes bort. Han kör dock som en galning, girar vilt mellan skockar med getter, småbarn och andra bilar.

-          Vi har inga hjärtan längre. Det är kanske det mest sorgliga av allt.

F vill att hennes barn ska kunna behålla sina hjärtan, att de ska kunna känna sorg och glädje med den intensitet som hör till en barndom. Hon vill inte att de trubbas av, förlikas med döden, vare sig sin egen eller andras. Därför har hon flyttat från stan. Vad jag skulle göra? Jag har inget bra svar. Vi kramar om varsin mjuk liten dotterkropp medan vi vandrar fram och tillbaka mellan träden.    

Nära döden

Saraqeb, 21.03.14

Syster W, syster Q och jag åker till en by utanför Saraqeb, till syster Ws familjehem för att hämta plåster och tyg till sjuksköterskeuniformer. Vi kör genom den svarta porten som ISIS satt upp vid ingången till byn och som ingen riktigt vågat montera ner även om en av de svarta hjärtana som prytt ramen skjutits ner. Så fort vi stigit ur bilen hör vi ett skarpt ljud som av en explosion. Svårt att avgöra från var det kommer.

-          En bil har sprängts på torget! Säger en av grannarna.

-          Var är mamma? Frågar W

-          På torget!

Utan ett ord slänger vi oss tillbaka in i bilen. Kör mot torget i en rasande fart medan W ber högt till sin gud att skona hennes mamma. När vi väl kommit fram till torget är det full aktivitet och ingen bomb i sikte. Lättade kör vi tillbaka till huset där Ws mamma nu väntar på oss med kaffe på spisen.

W kan inte dricka, det sticker och bränner i bröstet på henne.

-          Ska jag hämta mitt nitro? Frågar hennes mamma.

-          Nej! Svarar Q, W och jag med en röst och skrattar.

Ett flygplan hörs, ganska nära, och systrarna vill dra sig från verandan in i huset. Syster Q skämtar om att han har minst tre kanyler och flera mg Tramadol i fickorna, jag har mitt stetoskop och syster W en hel massa tejp så vi klarar oss.

När W lugnat sig packar vi in prylarna i bilen och kör tillbaka mot sjukhuset. Förbi mejeriet strax utanför staden som ödelagts i strider mellan FSA och regimen, ägt av Assadfamiljen. Över den bro där syster Q stoppats av regimsoldater innan staden befriats. Han tvingades stiga av sin motorcykel, ta av sig sin klocka, sin läderjacka, sin plånbok och sin mobiltelefon. Sedan sa de åt honom att gå.Bara gå!

Han gick nerför bron mot staden och tänkte att nu dör jag. De skjuter mig i ryggen. Han var nyförlovad och försökte tvinga tankarna till det, till den lycka som han känt bara några minuter dessförinnan. Försökte lura sig själv till att tro att det som spritte i hans kropp var kärlekskänslor och inte dödsångest. Han gick och gick utan att vända sig om ända tills han kunde vika in på första gata. Då grät han.  

Jag undrar vem han är

Saraqeb, 18.03.14

Kirurgen H går från att pilla ut ett mynt ur rumpan på en 4-åring till att öppna kraniet på en motståndsman från Kafranbel. Patienten ser ut att vara i 40-årsåldern, lite gråa hår i tinningarna, långt burrigt skägg. Hans högra öga är igenbommat av en stor blå blodansamling. Runt hans huvud är virat lager på lager av vita bandage och kompressionsförband men trots det rinner hans blod ur honom och ner på mina kängor när jag pumpar luft genom tuben i hans mun. Han andas litegrann själv men jag får hjälpa honom då och då. Han är helt tyst men rör lite på högerhanden. Han är omringad av kamrater, män med stora vapen vankar fram och tillbaka i väntrummet och viftar ilsket bort tårarna som rinner ur deras ögonvrår.

Jag undrar vem han är. Jag tänker att han är en av dem som vaktat en checkpoint som vi viftats igenom. Eller en av dem som sjungit en morallyftande sång genom walkietalkiekommunikationen. Jag undrar om revolutionen för honom inneburit att en dröm slagit in eller att de istället lagts på is. Han har en liten kula på magen som jag tänker beror på att han har någon som älskar och vårdar honom. Men hon är inte här. Jag får en plötslig lust att pussa honom på pannan men det går ju inte för sig. Jag viskar min respekt innan han bärs iväg i en filt av sina kamrater till skiktröntgenapparaten, ett tydligt blodspår på golvet efter honom. Jag hoppas att hans mamma hinner hit innan livet rinner ur honom för det är tydligt att han kommer att dö. 

Vi vill att ni ska känna lite av vad vi känner

Saraqeb, 20.03.14

Jag besöker en skola för att flickorna i sista ring vill öva engelskakonversation. Rektorn berättar om sin bror som tagit sig hem till Syrien från Europa för att delta i revolutionen, öppnat den här skolan och dödats av regimstyrkor veckan efter. Skolan är liten men funktionell, klassrum har skapats i alla skrymslen som finns att tillgå kring en blomfylld gård. Flickorna är blyga men nyfikna. Frågar om mina syskon, mina föräldrar. Vet de om att du är här? Vad tycker de om det? Är du gift? Varför inte? Ja, tänk vad världen vore fin utan män. Haha.

Jag frågar dem vad de önskar meddela Sverige och de svarar i punktform:

1.     Islam är en fin och fredlig, enkel religion. Vi är inte terrorister och vi önskar inte krig.

2.     Syrier är fyllda av smärta för att vi förlorar våra bästa människor varje dag.

3.     Vi vill att ni ska känna lite av vad vi känner. Inte allt. Absolut inte allt, vi vill er inget illa.  

Al Shifa Sjukhus

Ni som gillar ER eller Gray's Anatomy hade älskat Al Shifa sjukhuset i Saraqeb! Efter bara ett par veckor har jag material nog för minst ett tiotal säsonger.

I början framstod min praktikplats som en smutsig, rörig och skränig plats. Det är det fortfarande. Men det är också en byggnad som innehåller människor som jag kommit att beundra oerhört. Här finns minst en Dr McDreamy, den tuffa akutsköterskan som kan konsten att tala till alla så att de förstår, den charmiga kirurgen som går som hade han ett eget soundtrack, den taffliga men snälla medicinaren, den kedjerökande narkosläkaren.

För många av dem kretsar hela tillvaron kring sjukhuset. Sjuksyrra W sover över 5 dagar i veckan och kommer ofta redan kvällen innan hennes arbetspass börjar så att det även blir en sjätte natt. Två enkelsängar står ihopskjutna i det lilla kyffet där sjuksköterskorna håller till. Där lagar vi pommes frites och steker ägg på kokplatta, duschar och fotar varandra utan slöja. Syster E gråter över den kärlek som hon funnit under revolutionen men som redan är gift med barn. Vi spelar vackra melodier ur mobilen och tröstar så gott det går med hjälp av vår egen olycka och ostbakelser.

Beläget i en gammal villa på tre våningar är sjukhuset en vacker byggnad med högt i tak, en bred vindlande stentrappa, dekorativa marmorgolv och stora bruna träportar med spegelglas och spröjs. Det finns ingen hiss. Patienterna bärs upp på britsar eller i armarna på släktingar och vänner. Anhöriga spelar en viktig roll på sjukhuset. De hämtar tape ur lagret när den tar slut, de tröstar och håller i medvetandesänkta patienter när smärtsamma ingrepp måste göras fort och skoningslöst. De vakar över patienter i rum som saknar larmanordning eller ens den enklaste form av parameterkontroll såsom blodtryck och syresaturation.

- Han andas inte!

Den gamla kvinnan flämtar när hon når receptionen på bottenvåningen.

-Vem?

- Babyn i inkubator 2.

Syster T och jag rusar uppför trappan och in i inkubator/fikarummet. Det ligger två bebisar i inkubator 2. En är rosig, knubbig men missnöjd, gnyr och kastar med armarna. Den andra är grågrönmarmorerad om ansiktet, vit om näsan. Magen är groteskt svullen, när vi lutar bak den lilla hakan och försöker massera igång hjärtat far vätskan i buken fram och tillbaks under huden. En av barnläkarna når ikapp oss, känner igenom den tunna kroppen, aspirerar en gulgrå sörja ur magen och ber oss lämna honom att dö i fred. Vi viker in barnet i en stor varm filt och lägger honom intill elementet vid fönstret, smeker hans panna och lämnar honom sedan för att gå och meddela modern.

Det tar lite tid att vänja sig vid hur döden sker här. All den förberedelse och träning som vi får på läkarprogrammet i Sverige i att meddela svåra besked ter sig meningslös. Livet och döden står varandra närmare här. Ett menande ryck på axlarna, ett "må guds vilja ske", en blick kan säga det som behöver sägas. Det finns inga orimliga förhoppningar att möta här, bara helt vanlig omöjlig sorg. Folk har stor tillit till sina doktorer som de vet är skickliga men det finns inga orimliga förhoppningar att bemöta. 

Det är inte för att vi inte bryr oss som vi lämnar en instabil medvetandesänkt patient med krossade revben, högersidigt hemothorax och vänstersidigt pneumothorax ensam med sin bror i fyra timmar i väntan på transport till Turkiet och operation. Det är för att vi inte har något större val. Personalen är kraftigt decimerad sedan innan revolutionen. Många specialistläkare har flytt landet på grund av det särskilt hårda förtryck som regimen har riktat mot dem. Sjuksköterskor har tvingats säga upp sig på grund av att deras familjer oroar sig för mycket.

Jag har sagt till mina föräldrar att jag för det mesta befinner mig på sjukhuset för att de ska kunna känna sig lite lugna. För de flesta svenskar innebär sjukhus en frizon som naturligtvis inte får angripas, åtminstone inte med flit. I Assads Syrien är det precis tvärtom. Regimen gör sitt bästa för att pricka just Al Shifa sjukhuset med sina bomber för att det står under beskydd av revolutionära styrkor och för att personalen behandlar Saraqebborna som per definition anses vara terrorister. När regimen ockuperade Saraqeb körde deras stridsvagnar fram och tillbaka på vägen framför sjukhuset och sköt på allt som rörde sig.

Syster W och Dr A var sju av de som var fångna på sjukhuset fyra dagar i sträck. Syster Q gömde sig i en omkullvält tunna för desinficerade operationskläder när regimsoldaterna störtade in för att döda oppositionella patienter och personal. Han räknade till 15 olika par soldatben som letade överallt förutom just där han befann sig. På den fjärde kvällen smög han sig hem i becksvart natt utmed husväggarna. Hans familj - mamma, pappa, 8 systrar och 5 bröder, grät och täckte honom med kyssar från topp till tå.

Så sent som för en månad sedan dödades en av kirurgerna, Dr Hussam, under en rökpaus mellan operationer. Några av systrarna och jag satt idag bredvid kratern som projektilen som dödade honom lämnat efter sig och åt gröna mandlar med citron. Till en början kändes det konstigt, nästan vanvördigt, att röra sig i de rum där folk berövats sina liv men ju längre tid jag befinner mig här desto mer förstår jag viljan att leva så normalt som möjligt. Dessutom är hela staden märkt av kriget så det vore omöjligt att faktiskt undvika det.

Anhöriga är otåliga. När kommer doktorn? Men inte för att de vill att deras släktingar och vänner läggs in. Här vill ingen stanna kvar på grund av den överhängande risken att regimen attackerar sjukhuset med sina stridsflygplan. Gamlingar med svåra infektioner eller tokiga blodsockervärden skickas hem med instruktioner och dropp i armvecken. Så fort opererade patienter kvicknat till någorlunda packas de ihop i filtar eller hängs över ryggen på sin starkaste släkting och bärs nerför trappan till bilen som väntar. Det finns ingen hiss. 

Det är inte bara hotet om bomber som skrämmer utan även minnen av hur regimens soldater invaderat sjukhuset under sin ockupation av staden, hur de gått från rum till rum och letat efter misstänkta motståndare till regimen. Totalt har 13 personer dödats inne på sjukhuset, varav 7 patienter.

Narkosläkaren J och jag dricker kaffe i operationsavdelningens fika/böne/vilorum. Han sitter på en bänk mittemot mig och precis ovanför hans huvud är där ett 30 cm brett hål i väggen efter att en stridsvagn skjutit mot sjukhuset. Till en början var det svårt för mig att hantera de platser som bar sådana tydliga påminnelser om att vi är hotade. Jag rör mig nu från den vidskepliga uppfattningen att en "barramil" (den slags stora tunnelformade bomb som regimen laddar med allehanda livsfarliga ting och släpper ner från helikoptrar) inte landar två gånger på samma ställe till att istället göra som alla andra - försöka leva ända tills jag dör. 

Jag hade lite svårt för J i början. Han kedjeröker som få, tar inte ens paus för att söva eller intubera en patient. Vårt första möte var över huvudet på en nyfödd bebis som inte ville andas och över vilken han bolmade rök. Men ju mer jag umgås och lär av honom desto mer uppskattar jag honom. Nu är min dag inte komplett utan att ha delat lite skvaller med honom över en kopp kaffe. Han är otroligt snabb och skicklig. Nålar och tuber sitter där de ska på några få sekunder. 

J berättar hur han sövt en patient inför ett kejsarsnitt och obstetriker Dr G lagt det första snittet. Precis så stormar regimsoldater in med dragna vapen och beordrar dem att avlägsna patienten och istället behandla en av deras skadade. Dr J protesterade varpå soldaterna riktade sina gevär mot hans bröst. Till slut dök ortopeden Dr M in och behandlade soldaten på en brits bredvid kvinnan. Dr J berättar om en andra gång då soldater kommit in i operationssalen, släpat ut patienten, fortfarande med trachealtuben i halsen och avrättat honom på gatan utanför. 

När det var som svårast hade J inte tillräckligt med narkosmedel för att söva patienter. Istället fick A, den storväxte narkoskötaren, slå dem medvetslösa med en batong. Innan reservgeneratorerna kom på plats dog spädbarn i sina inkubatorer på grund av elavbrott. 

Jag sitter mitt emot J och känner hans smärta när han berättar och har ändå svårt att ta in att det kan vara sant. Jag vet inte hur ni som läser detta ska kunna göra det men jag tror att vi måste försöka.

Avstängda walkietalkies

Saraqeb, 21.03.14

Om det hade stått skrivet på en löpsedel hade det kanske stått nåt i den här stilen:

Två luftangrepp mot universitetet i Saraqeb. Ingen dödad.

En rad som tycks summera hela händelseförloppet. I verkligheten slår nyheten om attacken mot Eblauniversitetet ner på olika vis där den sprider sig genom staden, som vågor på vattnet som slår mot klippor av olika form. Nyheten når sjukhuspersonalen genom en taxichaufför och de förbereder sig. Packar kanyler och vialer med adrenalin, morfin och diazepam i fickorna. Den studsar av dem och in i grannhusen, rakt in i deras eftermiddagsfika med avstängda walkietalkies som nästan lyckats skingra den otäcka närvaron av kriget. I en av läkarna borrar sig dock nyheten rakt genom huden och kramar om hans hjärta. Jag står framför honom när han bleknar och far ut med handen efter stöd. Hans äldsta dotter läser till apotekare vid universitetet, jag underhölls av hennes brådmogna lillasyster igår vid lunch. Tio långa minuter senare anländer läkarens dotter i en taxi, oskadd men chockad. Hon har tagit sig så fort hon kan till sjukhuset då hon vet att hennes pappa kommer att oroa sig. Anledningen till att ingen dog är att bomben sprängts i luften innan den slog ner i marken mellan universitetet och dagiset som ligger granne med det. 

Ingen dog men bomben slår ner gång på gång i varje hem som nyheten når. Volymen på walkietalkies skruvas upp.  

De vackra molnen

Att vandra genom staden till sjukhuset är som att vandra genom en gigantisk brottsplats. Överallt står resterna av hem, vridna runt sig själva som hade de skruvat sig i smärta. Djupa hål i asfalten markerar där regimens bomber landat. De trasiga affärsfasaderna, fönstren och avhuggna träden vittnar om hur splittret farit genom luften genom stål, cement och mänskokroppar.

Regimen försöker pricka Al Shifa sjukhuset där jag gör praktik men har hittills inte lyckats. De träffar istället alltiallo-revolutionären "Robin Hood"s lillebror när han sitter, 21 år gammal, i sin bil och precis ska bära upp matkassarna till sin mor. De träffar också ett fyrfamiljshus som nu ligger platt på marken ovanför två av de barnfamiljer som levde där.

Dr Hussam dödades där han stod på parkeringen utanför sjukhuset, rökandes under ett träd. Det var klockan nio på kvällen. Syster W stod bredvid honom som sällskap men tog två steg fram precis innan projektilen landade. Hon var en av de som med tårar i ögonen förgäves försökte pumpa liv i sin kollega och vän i akutrummet. Det tog lång tid, ingen kan säga hur länge, innan de tvingades inse att han var borta.

"Cobra" och jag kör genom staden efter jobbet och fotar grav efter grav. En gata har sett 27 dödsfall, varav 18 civila. Vi besöker den tvåårige sonen till en av de fria syriska soldaterna som dödats utanför sitt hem av ISIS, tar ett snabbt foto att skicka till en vän som lämnat Saraqeb och längtar sig fördärvad efter honom. Vi åker förbi en begravningsplats speciellt avsedd för folk dödade under revolutionen. På en stor vit sten står skrivet 11 namn. De satt inpackade i sin pappas bil när bomben föll. Det tog "Robin Hood" och "Cobra" flera timmar att plocka upp resterna av barnaskaran och lägga dem i plastpåsar, en för varje barn. "Cobra" hade mardrömmar i flera nätter om att han lagt fel huvud med fel arm.

Vi lämnar bilen för att ta bättre foton på den sönderbombade skolan och hör då en dov duns, oklart från var. Men, tänker jag, detta skulle ju inte hända idag.

-Å, vilket vackert väder! Så många moln!

Hustrun till doktorn som jag bor hos lös upp imorse när hon såg den gråmulna himlen. Mycket moln betyder mindre risk för att regimen bestämmer sig för att flyga över staden och försöka pricka så många hem, sjukhus, skolor och moskéer som möjligt med sina bomber.

Men nu har det hänt ändå. Jag känner varje muskel i min rygg, min mage så tydligt. Stryker omedvetet över huden på ovansidan av händerna, över handlederna. Beredd på att förlora dem. Musklerna spelar under huden, vill krampa - det enda försvar de har att erbjuda. Men jag vet att det inte finns något försvar mot detta totala övervåld.

Det är detta som min vän R menar när hon säger att att hon har levt med hot om döden varje minut av varje dag i två år. Hennes kropp vande sig men jag vet att även den gjorde revolt i början. Min kropp blir sjuk och trött, minsta rörelse gör ont. Men jag vet att den också kommer att vänja sig. Den kommer att bli hård, orädd, disciplinerad. Där viljan går måste kroppen följa.

Jag tänker på de kvinnor som väntade på att få träffa Dr R på hennes gynekologmottagning i Kilis, Turkiet häromveckan. Det var internationella kvinnodagen och jag firade genom att tillbringa dagen med två av mina favoritkvinnor - Dr R och hennes sjuksyrra I. Vi satte in spiraler på löpande band, skrev ut antibiotika, tog anamnes. Två-tre patienter åt gången i det pyttelilla undersökningsrummet. Ett spekulum, ingen gynstol. Dr R och hennes fantastiska erfarna händer. Somliga av kvinnorna bar på barn, alla bar på historier. De hade kravlat sig ut från under husrester, tagit adjö av äkta män som anslutit sig till fria syriska armén, förlöst vid gränsen till Turkiet. Alla har ont i ryggen. Jag minns vårt ortopedikompendium från termin 8 där det stod att ryggsmärta och själslig smärta hör samman.

Varken "Cobra" och jag vet ännu vad som egentligen hände idag. Ingen bomb har fallit i Saraqeb idag men kanske i bergen i fjärran. Vi har ingen telekommunikation med omvärlden, elen kommer från generatorer som körs några timmar per dag. Vi kan bara hoppas att ingen rycktes ifrån denna värld. Ifrån denna strävan efter frihet och värdighet vars storhet jag fortfarande inte kan klä i ord.