Att vandra genom staden till sjukhuset är som att vandra genom en gigantisk brottsplats. Överallt står resterna av hem, vridna runt sig själva som hade de skruvat sig i smärta. Djupa hål i asfalten markerar där regimens bomber landat. De trasiga affärsfasaderna, fönstren och avhuggna träden vittnar om hur splittret farit genom luften genom stål, cement och mänskokroppar.
Regimen försöker pricka Al Shifa sjukhuset där jag gör praktik men har hittills inte lyckats. De träffar istället alltiallo-revolutionären "Robin Hood"s lillebror när han sitter, 21 år gammal, i sin bil och precis ska bära upp matkassarna till sin mor. De träffar också ett fyrfamiljshus som nu ligger platt på marken ovanför två av de barnfamiljer som levde där.
Dr Hussam dödades där han stod på parkeringen utanför sjukhuset, rökandes under ett träd. Det var klockan nio på kvällen. Syster W stod bredvid honom som sällskap men tog två steg fram precis innan projektilen landade. Hon var en av de som med tårar i ögonen förgäves försökte pumpa liv i sin kollega och vän i akutrummet. Det tog lång tid, ingen kan säga hur länge, innan de tvingades inse att han var borta.
"Cobra" och jag kör genom staden efter jobbet och fotar grav efter grav. En gata har sett 27 dödsfall, varav 18 civila. Vi besöker den tvåårige sonen till en av de fria syriska soldaterna som dödats utanför sitt hem av ISIS, tar ett snabbt foto att skicka till en vän som lämnat Saraqeb och längtar sig fördärvad efter honom. Vi åker förbi en begravningsplats speciellt avsedd för folk dödade under revolutionen. På en stor vit sten står skrivet 11 namn. De satt inpackade i sin pappas bil när bomben föll. Det tog "Robin Hood" och "Cobra" flera timmar att plocka upp resterna av barnaskaran och lägga dem i plastpåsar, en för varje barn. "Cobra" hade mardrömmar i flera nätter om att han lagt fel huvud med fel arm.
Vi lämnar bilen för att ta bättre foton på den sönderbombade skolan och hör då en dov duns, oklart från var. Men, tänker jag, detta skulle ju inte hända idag.
-Å, vilket vackert väder! Så många moln!
Hustrun till doktorn som jag bor hos lös upp imorse när hon såg den gråmulna himlen. Mycket moln betyder mindre risk för att regimen bestämmer sig för att flyga över staden och försöka pricka så många hem, sjukhus, skolor och moskéer som möjligt med sina bomber.
Men nu har det hänt ändå. Jag känner varje muskel i min rygg, min mage så tydligt. Stryker omedvetet över huden på ovansidan av händerna, över handlederna. Beredd på att förlora dem. Musklerna spelar under huden, vill krampa - det enda försvar de har att erbjuda. Men jag vet att det inte finns något försvar mot detta totala övervåld.
Det är detta som min vän R menar när hon säger att att hon har levt med hot om döden varje minut av varje dag i två år. Hennes kropp vande sig men jag vet att även den gjorde revolt i början. Min kropp blir sjuk och trött, minsta rörelse gör ont. Men jag vet att den också kommer att vänja sig. Den kommer att bli hård, orädd, disciplinerad. Där viljan går måste kroppen följa.
Jag tänker på de kvinnor som väntade på att få träffa Dr R på hennes gynekologmottagning i Kilis, Turkiet häromveckan. Det var internationella kvinnodagen och jag firade genom att tillbringa dagen med två av mina favoritkvinnor - Dr R och hennes sjuksyrra I. Vi satte in spiraler på löpande band, skrev ut antibiotika, tog anamnes. Två-tre patienter åt gången i det pyttelilla undersökningsrummet. Ett spekulum, ingen gynstol. Dr R och hennes fantastiska erfarna händer. Somliga av kvinnorna bar på barn, alla bar på historier. De hade kravlat sig ut från under husrester, tagit adjö av äkta män som anslutit sig till fria syriska armén, förlöst vid gränsen till Turkiet. Alla har ont i ryggen. Jag minns vårt ortopedikompendium från termin 8 där det stod att ryggsmärta och själslig smärta hör samman.
Varken "Cobra" och jag vet ännu vad som egentligen hände idag. Ingen bomb har fallit i Saraqeb idag men kanske i bergen i fjärran. Vi har ingen telekommunikation med omvärlden, elen kommer från generatorer som körs några timmar per dag. Vi kan bara hoppas att ingen rycktes ifrån denna värld. Ifrån denna strävan efter frihet och värdighet vars storhet jag fortfarande inte kan klä i ord.
Regimen försöker pricka Al Shifa sjukhuset där jag gör praktik men har hittills inte lyckats. De träffar istället alltiallo-revolutionären "Robin Hood"s lillebror när han sitter, 21 år gammal, i sin bil och precis ska bära upp matkassarna till sin mor. De träffar också ett fyrfamiljshus som nu ligger platt på marken ovanför två av de barnfamiljer som levde där.
Dr Hussam dödades där han stod på parkeringen utanför sjukhuset, rökandes under ett träd. Det var klockan nio på kvällen. Syster W stod bredvid honom som sällskap men tog två steg fram precis innan projektilen landade. Hon var en av de som med tårar i ögonen förgäves försökte pumpa liv i sin kollega och vän i akutrummet. Det tog lång tid, ingen kan säga hur länge, innan de tvingades inse att han var borta.
"Cobra" och jag kör genom staden efter jobbet och fotar grav efter grav. En gata har sett 27 dödsfall, varav 18 civila. Vi besöker den tvåårige sonen till en av de fria syriska soldaterna som dödats utanför sitt hem av ISIS, tar ett snabbt foto att skicka till en vän som lämnat Saraqeb och längtar sig fördärvad efter honom. Vi åker förbi en begravningsplats speciellt avsedd för folk dödade under revolutionen. På en stor vit sten står skrivet 11 namn. De satt inpackade i sin pappas bil när bomben föll. Det tog "Robin Hood" och "Cobra" flera timmar att plocka upp resterna av barnaskaran och lägga dem i plastpåsar, en för varje barn. "Cobra" hade mardrömmar i flera nätter om att han lagt fel huvud med fel arm.
Vi lämnar bilen för att ta bättre foton på den sönderbombade skolan och hör då en dov duns, oklart från var. Men, tänker jag, detta skulle ju inte hända idag.
-Å, vilket vackert väder! Så många moln!
Hustrun till doktorn som jag bor hos lös upp imorse när hon såg den gråmulna himlen. Mycket moln betyder mindre risk för att regimen bestämmer sig för att flyga över staden och försöka pricka så många hem, sjukhus, skolor och moskéer som möjligt med sina bomber.
Men nu har det hänt ändå. Jag känner varje muskel i min rygg, min mage så tydligt. Stryker omedvetet över huden på ovansidan av händerna, över handlederna. Beredd på att förlora dem. Musklerna spelar under huden, vill krampa - det enda försvar de har att erbjuda. Men jag vet att det inte finns något försvar mot detta totala övervåld.
Det är detta som min vän R menar när hon säger att att hon har levt med hot om döden varje minut av varje dag i två år. Hennes kropp vande sig men jag vet att även den gjorde revolt i början. Min kropp blir sjuk och trött, minsta rörelse gör ont. Men jag vet att den också kommer att vänja sig. Den kommer att bli hård, orädd, disciplinerad. Där viljan går måste kroppen följa.
Jag tänker på de kvinnor som väntade på att få träffa Dr R på hennes gynekologmottagning i Kilis, Turkiet häromveckan. Det var internationella kvinnodagen och jag firade genom att tillbringa dagen med två av mina favoritkvinnor - Dr R och hennes sjuksyrra I. Vi satte in spiraler på löpande band, skrev ut antibiotika, tog anamnes. Två-tre patienter åt gången i det pyttelilla undersökningsrummet. Ett spekulum, ingen gynstol. Dr R och hennes fantastiska erfarna händer. Somliga av kvinnorna bar på barn, alla bar på historier. De hade kravlat sig ut från under husrester, tagit adjö av äkta män som anslutit sig till fria syriska armén, förlöst vid gränsen till Turkiet. Alla har ont i ryggen. Jag minns vårt ortopedikompendium från termin 8 där det stod att ryggsmärta och själslig smärta hör samman.
Varken "Cobra" och jag vet ännu vad som egentligen hände idag. Ingen bomb har fallit i Saraqeb idag men kanske i bergen i fjärran. Vi har ingen telekommunikation med omvärlden, elen kommer från generatorer som körs några timmar per dag. Vi kan bara hoppas att ingen rycktes ifrån denna värld. Ifrån denna strävan efter frihet och värdighet vars storhet jag fortfarande inte kan klä i ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar