Saraqeb, 18.03.14
Kirurgen H går från att pilla ut ett
mynt ur rumpan på en 4-åring till att öppna kraniet på en motståndsman från
Kafranbel. Patienten ser ut att vara i 40-årsåldern, lite gråa hår i
tinningarna, långt burrigt skägg. Hans högra öga är igenbommat av en stor blå
blodansamling. Runt hans huvud är virat lager på lager av vita bandage och
kompressionsförband men trots det rinner hans blod ur honom och ner på mina
kängor när jag pumpar luft genom tuben i hans mun. Han andas litegrann själv
men jag får hjälpa honom då och då. Han är helt tyst men rör lite på
högerhanden. Han är omringad av kamrater, män med stora vapen vankar fram och
tillbaka i väntrummet och viftar ilsket bort tårarna som rinner ur deras
ögonvrår.
Jag undrar vem han är. Jag tänker att
han är en av dem som vaktat en checkpoint som vi viftats igenom. Eller en av
dem som sjungit en morallyftande sång genom walkietalkiekommunikationen. Jag
undrar om revolutionen för honom inneburit att en dröm slagit in eller att de
istället lagts på is. Han har en liten kula på magen som jag tänker beror på
att han har någon som älskar och vårdar honom. Men hon är inte här. Jag får en
plötslig lust att pussa honom på pannan men det går ju inte för sig. Jag viskar
min respekt innan han bärs iväg i en filt av sina
kamrater till skiktröntgenapparaten, ett tydligt blodspår på golvet efter
honom. Jag hoppas att hans mamma hinner hit innan livet rinner ur honom för det
är tydligt att han kommer att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar