Avstängda walkietalkies

Saraqeb, 21.03.14

Om det hade stått skrivet på en löpsedel hade det kanske stått nåt i den här stilen:

Två luftangrepp mot universitetet i Saraqeb. Ingen dödad.

En rad som tycks summera hela händelseförloppet. I verkligheten slår nyheten om attacken mot Eblauniversitetet ner på olika vis där den sprider sig genom staden, som vågor på vattnet som slår mot klippor av olika form. Nyheten når sjukhuspersonalen genom en taxichaufför och de förbereder sig. Packar kanyler och vialer med adrenalin, morfin och diazepam i fickorna. Den studsar av dem och in i grannhusen, rakt in i deras eftermiddagsfika med avstängda walkietalkies som nästan lyckats skingra den otäcka närvaron av kriget. I en av läkarna borrar sig dock nyheten rakt genom huden och kramar om hans hjärta. Jag står framför honom när han bleknar och far ut med handen efter stöd. Hans äldsta dotter läser till apotekare vid universitetet, jag underhölls av hennes brådmogna lillasyster igår vid lunch. Tio långa minuter senare anländer läkarens dotter i en taxi, oskadd men chockad. Hon har tagit sig så fort hon kan till sjukhuset då hon vet att hennes pappa kommer att oroa sig. Anledningen till att ingen dog är att bomben sprängts i luften innan den slog ner i marken mellan universitetet och dagiset som ligger granne med det. 

Ingen dog men bomben slår ner gång på gång i varje hem som nyheten når. Volymen på walkietalkies skruvas upp.