Saraqeb, 16/3-2014
Jag frågade doktorn som jag bor hos hur han mådde, såsom man gör när man ses om morgonen. Och detta var hans svar på ett ungefär:
Jag vet inte hur jag mår. När jag vaknar om morgonen brukar min första tanke vara - jag är inte död. Det betyder att jag måste fortsätta kämpa. Tjugo av mina goda vänner, modiga fina människor, har dödats under revolutionen. För deras skull måste jag fortsätta även när jag egentligen inte orkar. Det viktigaste är att inte dö före den sanna döden. Du ser hur jag och L och A beter oss mot varandra. Vi skojar, vi ler, vi äter tillsammans och diskuterar. Revolutionen handlar om att leva i frihet och värdighet och det är det vi försöker göra. Vi måste leva ända tills den stund vi dör.
Jag vet inte hur jag mår. Det känns som att någon stängt in oss i ett ljudisolerat rum, slängt nyckeln och glömt bort oss. Vi hör vad alla andra säger, hur regeringarna och organisationerna i väst ursäktar sig. Men det är som att vi inte hörs, som att våra tungor blivit avklippta. Jag svär att vi skriker så högt vi kan men vi hörs inte.
Innan revolutionen skolades vi till att lura, råna, ta från varandra. Vi förbjöds att ens tänka tanken på ett alternativ. Det var meningen att vi inte skulle lita på varandra, att vi inte skulle tänka klart våra tankar. Nu tänker vi klart. Det är inte lätt. Vi är under bombardemang, vi har inte tillräckligt med mat åt våra hungriga eller tillräckligt med mediciner för att hela våra sjuka. Vi förstår knappt vad ordet demokrati betyder, eller snarare vad vi vill att det ska betyda för oss i ett framtida Syrien. Vi vägrar återvända till den rädslans politik som Assadregimen står för men förvandlingen går inte på en dag! Vi försöker, misslyckas, försöker på andra sätt. Vi har haft demonstrationer mot det lokala rådet här i Saraqeb för att tvinga dem att förnyas, att få in nytt blod. Och det lyckades. Men man måste ha mat i magen för att verkligen kunna njuta av- och förvalta sin demokrati.
Nej, jag mår inte bra nu. Men jag vet att när jag sätter mig i bilen och kör till sjukhuset så kommer jag att se den lilla svarta fågel som alltid väntar på mig, kringskuttandes bland klipporna vid slutet av min gata. Och sedan kommer jag att köra förbi de pistaschträd där mina vänner och jag fångat fåglar under som barn. Sedan mitt absoluta favoritolivträd, du ser det där borta med grenarna formade som en skokartong? Under det trädet har jag sovit och ätit och lekt under hela min uppväxt. Och då vet jag att jag kommer att må bättre. Jag vill leva här, i mitt land. Och jag vill leva i frihet.
Jag vet att det kommer att ta tid. Och vi vuxna kanske är förstörda för alltid. Vi har varit igenom för mycket. Våren 2012 tvingades jag gömma mig i mitt labb i 48 timmar utan mat eller vatten. Jag vågade inte ens röra mig från fläcken för det fanns en krypskytt placerad på taket ovanför mig. Elledningarna var avskurna. Det enda jag hade att lysa min väg till toaletten var en tändare. Se här, jag har skrivit datumet på den: 27/3/2012, som ett minne om dåliga tider att bära med mig alltid.
När jag till slut kunde lämna byggnaden och promenera till sjukhuset räknade jag till 21 kroppar av unga män på vägen. Mustafa, Mohamad... Regimsoldaterna drog av folk från britsarna i sjukhuset och avrättade dem. Stridsvagnar körde fram och tillbaka framför sjukhuset och sköt på allting som rörde sig.
Jag är en sekulär man. Tiden när religion beblandar sig med statsstyre är förbi. Förbi för länge sedan! Men du ska veta att det är västs tystnad som har fått folk till att bekänna sig till islamisterna. De är fortfarande en extremt liten minoritet, de flesta är inte ens syrier. Men desperation föder hat och rädslans politik, precis som regimen vill ha det! Jag tycker synd om dem! De är beredda att döda sin syster, sin dotter, sin mor eller far. De är de verkliga förlorarna.
Jag pratar inte om Nusra eller Suwaar fronterna. De får kraft av sin tro, de rättar sig efter folkets vilja. I väst pratar ni om andra länder som kommer hit för att slåss, att vi är pjäser i ett blodigt spel. Men vi finns! Vi tänker! Vi vill uppnå saker! Vad är det ni inte förstår? Självklart har de länder som valt att stötta oss sina egna agendor. Vi är inte dumma, vi förstår det. Just därför borde ni ju stötta oss än mer! Så att vi slipper gå deras ärenden. Dessutom verkar ingen förutom vi själva vilja att detta helvete ska ta slut. De ger oss matkassar, mjöl, socker, lite ambulanser och mediciner här och var. Ingen hjälper oss med det som är det mest akuta - att bli av med den regim som varje dag försöker döda oss.
Jo, jag mår helt ok. Under tiden som ni blundar och vi dödas så fortsätter vi. Det är vår revolution, vi klarar det. Den äldre generationen kanske är förbi, de är trots allt födda i den politiska öken som decennier av diktatur innebär. Men nu finns det blommor i öknen och det är tack vare oss. Och vi planterar barn med helt andra idéer. De är fröna till ett nytt Syrien. Jag hoppas att vi åtminstone ses då. I frihet.
Nu äter vi frukost.
Jag frågade doktorn som jag bor hos hur han mådde, såsom man gör när man ses om morgonen. Och detta var hans svar på ett ungefär:
Jag vet inte hur jag mår. När jag vaknar om morgonen brukar min första tanke vara - jag är inte död. Det betyder att jag måste fortsätta kämpa. Tjugo av mina goda vänner, modiga fina människor, har dödats under revolutionen. För deras skull måste jag fortsätta även när jag egentligen inte orkar. Det viktigaste är att inte dö före den sanna döden. Du ser hur jag och L och A beter oss mot varandra. Vi skojar, vi ler, vi äter tillsammans och diskuterar. Revolutionen handlar om att leva i frihet och värdighet och det är det vi försöker göra. Vi måste leva ända tills den stund vi dör.
Jag vet inte hur jag mår. Det känns som att någon stängt in oss i ett ljudisolerat rum, slängt nyckeln och glömt bort oss. Vi hör vad alla andra säger, hur regeringarna och organisationerna i väst ursäktar sig. Men det är som att vi inte hörs, som att våra tungor blivit avklippta. Jag svär att vi skriker så högt vi kan men vi hörs inte.
Innan revolutionen skolades vi till att lura, råna, ta från varandra. Vi förbjöds att ens tänka tanken på ett alternativ. Det var meningen att vi inte skulle lita på varandra, att vi inte skulle tänka klart våra tankar. Nu tänker vi klart. Det är inte lätt. Vi är under bombardemang, vi har inte tillräckligt med mat åt våra hungriga eller tillräckligt med mediciner för att hela våra sjuka. Vi förstår knappt vad ordet demokrati betyder, eller snarare vad vi vill att det ska betyda för oss i ett framtida Syrien. Vi vägrar återvända till den rädslans politik som Assadregimen står för men förvandlingen går inte på en dag! Vi försöker, misslyckas, försöker på andra sätt. Vi har haft demonstrationer mot det lokala rådet här i Saraqeb för att tvinga dem att förnyas, att få in nytt blod. Och det lyckades. Men man måste ha mat i magen för att verkligen kunna njuta av- och förvalta sin demokrati.
Nej, jag mår inte bra nu. Men jag vet att när jag sätter mig i bilen och kör till sjukhuset så kommer jag att se den lilla svarta fågel som alltid väntar på mig, kringskuttandes bland klipporna vid slutet av min gata. Och sedan kommer jag att köra förbi de pistaschträd där mina vänner och jag fångat fåglar under som barn. Sedan mitt absoluta favoritolivträd, du ser det där borta med grenarna formade som en skokartong? Under det trädet har jag sovit och ätit och lekt under hela min uppväxt. Och då vet jag att jag kommer att må bättre. Jag vill leva här, i mitt land. Och jag vill leva i frihet.
Jag vet att det kommer att ta tid. Och vi vuxna kanske är förstörda för alltid. Vi har varit igenom för mycket. Våren 2012 tvingades jag gömma mig i mitt labb i 48 timmar utan mat eller vatten. Jag vågade inte ens röra mig från fläcken för det fanns en krypskytt placerad på taket ovanför mig. Elledningarna var avskurna. Det enda jag hade att lysa min väg till toaletten var en tändare. Se här, jag har skrivit datumet på den: 27/3/2012, som ett minne om dåliga tider att bära med mig alltid.
När jag till slut kunde lämna byggnaden och promenera till sjukhuset räknade jag till 21 kroppar av unga män på vägen. Mustafa, Mohamad... Regimsoldaterna drog av folk från britsarna i sjukhuset och avrättade dem. Stridsvagnar körde fram och tillbaka framför sjukhuset och sköt på allting som rörde sig.
Jag är en sekulär man. Tiden när religion beblandar sig med statsstyre är förbi. Förbi för länge sedan! Men du ska veta att det är västs tystnad som har fått folk till att bekänna sig till islamisterna. De är fortfarande en extremt liten minoritet, de flesta är inte ens syrier. Men desperation föder hat och rädslans politik, precis som regimen vill ha det! Jag tycker synd om dem! De är beredda att döda sin syster, sin dotter, sin mor eller far. De är de verkliga förlorarna.
Jag pratar inte om Nusra eller Suwaar fronterna. De får kraft av sin tro, de rättar sig efter folkets vilja. I väst pratar ni om andra länder som kommer hit för att slåss, att vi är pjäser i ett blodigt spel. Men vi finns! Vi tänker! Vi vill uppnå saker! Vad är det ni inte förstår? Självklart har de länder som valt att stötta oss sina egna agendor. Vi är inte dumma, vi förstår det. Just därför borde ni ju stötta oss än mer! Så att vi slipper gå deras ärenden. Dessutom verkar ingen förutom vi själva vilja att detta helvete ska ta slut. De ger oss matkassar, mjöl, socker, lite ambulanser och mediciner här och var. Ingen hjälper oss med det som är det mest akuta - att bli av med den regim som varje dag försöker döda oss.
Jo, jag mår helt ok. Under tiden som ni blundar och vi dödas så fortsätter vi. Det är vår revolution, vi klarar det. Den äldre generationen kanske är förbi, de är trots allt födda i den politiska öken som decennier av diktatur innebär. Men nu finns det blommor i öknen och det är tack vare oss. Och vi planterar barn med helt andra idéer. De är fröna till ett nytt Syrien. Jag hoppas att vi åtminstone ses då. I frihet.
Nu äter vi frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar