Al Shifa Sjukhus

Ni som gillar ER eller Gray's Anatomy hade älskat Al Shifa sjukhuset i Saraqeb! Efter bara ett par veckor har jag material nog för minst ett tiotal säsonger.

I början framstod min praktikplats som en smutsig, rörig och skränig plats. Det är det fortfarande. Men det är också en byggnad som innehåller människor som jag kommit att beundra oerhört. Här finns minst en Dr McDreamy, den tuffa akutsköterskan som kan konsten att tala till alla så att de förstår, den charmiga kirurgen som går som hade han ett eget soundtrack, den taffliga men snälla medicinaren, den kedjerökande narkosläkaren.

För många av dem kretsar hela tillvaron kring sjukhuset. Sjuksyrra W sover över 5 dagar i veckan och kommer ofta redan kvällen innan hennes arbetspass börjar så att det även blir en sjätte natt. Två enkelsängar står ihopskjutna i det lilla kyffet där sjuksköterskorna håller till. Där lagar vi pommes frites och steker ägg på kokplatta, duschar och fotar varandra utan slöja. Syster E gråter över den kärlek som hon funnit under revolutionen men som redan är gift med barn. Vi spelar vackra melodier ur mobilen och tröstar så gott det går med hjälp av vår egen olycka och ostbakelser.

Beläget i en gammal villa på tre våningar är sjukhuset en vacker byggnad med högt i tak, en bred vindlande stentrappa, dekorativa marmorgolv och stora bruna träportar med spegelglas och spröjs. Det finns ingen hiss. Patienterna bärs upp på britsar eller i armarna på släktingar och vänner. Anhöriga spelar en viktig roll på sjukhuset. De hämtar tape ur lagret när den tar slut, de tröstar och håller i medvetandesänkta patienter när smärtsamma ingrepp måste göras fort och skoningslöst. De vakar över patienter i rum som saknar larmanordning eller ens den enklaste form av parameterkontroll såsom blodtryck och syresaturation.

- Han andas inte!

Den gamla kvinnan flämtar när hon når receptionen på bottenvåningen.

-Vem?

- Babyn i inkubator 2.

Syster T och jag rusar uppför trappan och in i inkubator/fikarummet. Det ligger två bebisar i inkubator 2. En är rosig, knubbig men missnöjd, gnyr och kastar med armarna. Den andra är grågrönmarmorerad om ansiktet, vit om näsan. Magen är groteskt svullen, när vi lutar bak den lilla hakan och försöker massera igång hjärtat far vätskan i buken fram och tillbaks under huden. En av barnläkarna når ikapp oss, känner igenom den tunna kroppen, aspirerar en gulgrå sörja ur magen och ber oss lämna honom att dö i fred. Vi viker in barnet i en stor varm filt och lägger honom intill elementet vid fönstret, smeker hans panna och lämnar honom sedan för att gå och meddela modern.

Det tar lite tid att vänja sig vid hur döden sker här. All den förberedelse och träning som vi får på läkarprogrammet i Sverige i att meddela svåra besked ter sig meningslös. Livet och döden står varandra närmare här. Ett menande ryck på axlarna, ett "må guds vilja ske", en blick kan säga det som behöver sägas. Det finns inga orimliga förhoppningar att möta här, bara helt vanlig omöjlig sorg. Folk har stor tillit till sina doktorer som de vet är skickliga men det finns inga orimliga förhoppningar att bemöta. 

Det är inte för att vi inte bryr oss som vi lämnar en instabil medvetandesänkt patient med krossade revben, högersidigt hemothorax och vänstersidigt pneumothorax ensam med sin bror i fyra timmar i väntan på transport till Turkiet och operation. Det är för att vi inte har något större val. Personalen är kraftigt decimerad sedan innan revolutionen. Många specialistläkare har flytt landet på grund av det särskilt hårda förtryck som regimen har riktat mot dem. Sjuksköterskor har tvingats säga upp sig på grund av att deras familjer oroar sig för mycket.

Jag har sagt till mina föräldrar att jag för det mesta befinner mig på sjukhuset för att de ska kunna känna sig lite lugna. För de flesta svenskar innebär sjukhus en frizon som naturligtvis inte får angripas, åtminstone inte med flit. I Assads Syrien är det precis tvärtom. Regimen gör sitt bästa för att pricka just Al Shifa sjukhuset med sina bomber för att det står under beskydd av revolutionära styrkor och för att personalen behandlar Saraqebborna som per definition anses vara terrorister. När regimen ockuperade Saraqeb körde deras stridsvagnar fram och tillbaka på vägen framför sjukhuset och sköt på allt som rörde sig.

Syster W och Dr A var sju av de som var fångna på sjukhuset fyra dagar i sträck. Syster Q gömde sig i en omkullvält tunna för desinficerade operationskläder när regimsoldaterna störtade in för att döda oppositionella patienter och personal. Han räknade till 15 olika par soldatben som letade överallt förutom just där han befann sig. På den fjärde kvällen smög han sig hem i becksvart natt utmed husväggarna. Hans familj - mamma, pappa, 8 systrar och 5 bröder, grät och täckte honom med kyssar från topp till tå.

Så sent som för en månad sedan dödades en av kirurgerna, Dr Hussam, under en rökpaus mellan operationer. Några av systrarna och jag satt idag bredvid kratern som projektilen som dödade honom lämnat efter sig och åt gröna mandlar med citron. Till en början kändes det konstigt, nästan vanvördigt, att röra sig i de rum där folk berövats sina liv men ju längre tid jag befinner mig här desto mer förstår jag viljan att leva så normalt som möjligt. Dessutom är hela staden märkt av kriget så det vore omöjligt att faktiskt undvika det.

Anhöriga är otåliga. När kommer doktorn? Men inte för att de vill att deras släktingar och vänner läggs in. Här vill ingen stanna kvar på grund av den överhängande risken att regimen attackerar sjukhuset med sina stridsflygplan. Gamlingar med svåra infektioner eller tokiga blodsockervärden skickas hem med instruktioner och dropp i armvecken. Så fort opererade patienter kvicknat till någorlunda packas de ihop i filtar eller hängs över ryggen på sin starkaste släkting och bärs nerför trappan till bilen som väntar. Det finns ingen hiss. 

Det är inte bara hotet om bomber som skrämmer utan även minnen av hur regimens soldater invaderat sjukhuset under sin ockupation av staden, hur de gått från rum till rum och letat efter misstänkta motståndare till regimen. Totalt har 13 personer dödats inne på sjukhuset, varav 7 patienter.

Narkosläkaren J och jag dricker kaffe i operationsavdelningens fika/böne/vilorum. Han sitter på en bänk mittemot mig och precis ovanför hans huvud är där ett 30 cm brett hål i väggen efter att en stridsvagn skjutit mot sjukhuset. Till en början var det svårt för mig att hantera de platser som bar sådana tydliga påminnelser om att vi är hotade. Jag rör mig nu från den vidskepliga uppfattningen att en "barramil" (den slags stora tunnelformade bomb som regimen laddar med allehanda livsfarliga ting och släpper ner från helikoptrar) inte landar två gånger på samma ställe till att istället göra som alla andra - försöka leva ända tills jag dör. 

Jag hade lite svårt för J i början. Han kedjeröker som få, tar inte ens paus för att söva eller intubera en patient. Vårt första möte var över huvudet på en nyfödd bebis som inte ville andas och över vilken han bolmade rök. Men ju mer jag umgås och lär av honom desto mer uppskattar jag honom. Nu är min dag inte komplett utan att ha delat lite skvaller med honom över en kopp kaffe. Han är otroligt snabb och skicklig. Nålar och tuber sitter där de ska på några få sekunder. 

J berättar hur han sövt en patient inför ett kejsarsnitt och obstetriker Dr G lagt det första snittet. Precis så stormar regimsoldater in med dragna vapen och beordrar dem att avlägsna patienten och istället behandla en av deras skadade. Dr J protesterade varpå soldaterna riktade sina gevär mot hans bröst. Till slut dök ortopeden Dr M in och behandlade soldaten på en brits bredvid kvinnan. Dr J berättar om en andra gång då soldater kommit in i operationssalen, släpat ut patienten, fortfarande med trachealtuben i halsen och avrättat honom på gatan utanför. 

När det var som svårast hade J inte tillräckligt med narkosmedel för att söva patienter. Istället fick A, den storväxte narkoskötaren, slå dem medvetslösa med en batong. Innan reservgeneratorerna kom på plats dog spädbarn i sina inkubatorer på grund av elavbrott. 

Jag sitter mitt emot J och känner hans smärta när han berättar och har ändå svårt att ta in att det kan vara sant. Jag vet inte hur ni som läser detta ska kunna göra det men jag tror att vi måste försöka.